Tur är bara ett ord. Det finns nog inte...

Jag trodde faktiskt inte att det kunde bli värre nu. Jag tyckte att jag hade ett tillräckligt komplicerat liv som det var. Men jag blev lurad. Totalt.

Det var ju meningen att jag skulle till tandläkaren och få bedövning och fixa det som var fel idag. Och sen skulle allt vara över. Men icke! Jag var såklart hur nervös som hälst och hade inte ätit på hela morgonen. Sen när jag kommer in får jag veta att det är mycket värre än vad jag trodde. Jag kommer alltså behöva gå ditt minst fem gånger till innan behandlingen är över.

De började klart lite idag men inte med den delen som kräver bedövning så jag har det kvar!! Jag ska alltså gå och vänta ännu ett par veckor till och våndas innan det är över.

Sen är det inte ens säkert att den här metoden fungerar. Det är det värsta. Tänk om jag plågar mig igenom allt detta och sen blir det ändå inte bra?!?!

Det finns praktiska problem också. Stora problem.

Hur sjutton ska jag lyckas ta mig till ljungby fem gånger till i höst? Till och med älmhult har en tågstation, varför har inte ljungby de med?

Om ja nu ska bo i lund kommer jag behöva åka in enda bort till ljungby, vilket kommer bidra till att jag kommer missa hela dagar från studierna. Inte bara en lektion sådär som innan, utan verkligen hela dagar! Tänk om jag missar en hel dag med matte, jag är ju körd då. Eller nästan i alla fall. Eller tänk om det är världens grej på gång på kvällen och så missar jag det!

Eller tänk om jag nu ska till Luleå, hur blir det då?? Jag känner att jag blir inträngd i ett hörn utan möjligheter. Det finns säkert tandläkare i luleå med men det måste vara någon som är varsam mot spruträdda människor.

Jag trodde faktiskt att det var ett slut på allt detta, men inte. Som vanligt.

Typiskt min otur. Jag har säkert en förbannelse eller nåt över mig! Kan inte en prins på sin vita springare komma och rädda mig! Jag kräver inte att jag ska leva ett helt bekymmerslöst liv, men nån gång kan jag väll ändå få ha turen på min sida??

Jag vet att jag gnäller mycket men det här är ju verkligen ett problem. Livet är egentligen för kort för att gnällas bort. Men nu måste jag lösa det här. Frågan är bara på vilket sätt? Vilket är minst smärtsamt?!?

Va ska ja ta mig till om det inte fungerar och det inte blir bra? Då gömmer jag mig i en grotta och stannar där för resten av mitt liv.