J*kla skitpriser

(Läs inte detta, inget jag rekommenderar)

Jag har som sagt tidigare tänkt åka till Luleå och titta på universitetet nu när jag har fått en inbjudan och allt. Jag har anmält mig och fixat boende. Men då var det ju det där med transporten:

Förra veckan när jag tittade kostade flyg runt 2000kr nu kostar de runt 3000 kr. Va fan gör jag nu?!?

Anledningen till att jag har väntat är först och främst för att jag vill veta om jag får jobb eller inte. Skulle de va lagerjobbet så måste jag kanske avboka, vilket skulle kosta en massa pengar. Nu har priserna höjts och chansen att jag får jobb minskar för varje dag som går.

Sen står jag där den 5 juni, tar studenten och förväntas ha den bästa dagen i mitt liv. Men det blir inte så lätt när jag inte har nått jobb, har missat dansuppvisningen, ingen familjesemester (jag blev inte bokad för jag förväntades ha ett jobb då), ingen Luleåtripp och ingen egen semester för jag har inga pengar till att resa för. Allt jag har måste jag spara till hösten ifall jag nu kommer in på nåt som jag vill komma in på. Jag som hade tänkt åka utomlands och allt. Nu går alla planer i sjön.

Det blir ju inte bättre av att jag måste köpa nya linser snart. så försvinner där 2000kr till. Va fan ska jag vara så jävla blind för?!? Jag vill bara sjunka genom golvet och vägra komma upp igen om inte nåt positivt händer snart.

Jag kämpar som ett djur i skolan, men jag får fan i mig inget tillbaka.

jag har till o med kollat tåg priserna, de kostar nästan lika mycket som flyget men är lite billigare, men så tar det 20 timmar också. Ingen hit precis.

Va fan ska jag till Luleå för? Jag kanske ska satsa på Maxikassan istället. Fast de behöver säkert inte mer hjälp.

Alla i min ålder har jobb minst åtta veckor, är glada över att ta studenten och ser bara ljust på framtiden. Varför kan inte jag få lite av det? En sak i alla fall?

Det är skönt att få skriva av sig lite ibland, men jag tycker synd om de som ska behöva läsa detta. Det är för min egen skull, för att bearbeta inte för nöjets skull. Nån gång blir det väll nåt positivt. Om kanske 20 år eller så, fast då har jag kanske en 40 års kris eller nåt.

Listan kan göras lång över saker som jag tycker är jobbigt men det ska bli bättre. Det måste det! Nåt positivt måste väll komma av en arbetslös sommar utan några resor? Eller? Är jag naiv nu?