Vemodigt

Jag är verkligen så glad för att jag åkte ner till Lund en dag tidigare. Nu fick jag umgås med Daniel i nästan ett helt dygn. Jag har verkligen saknat honom. Jag hoppas att flytten har gått bra idag och det verkar inte som om jag hinner träffa honom nåt mer innan han åker igen i morgon. Klart jag har egna projekt som London och varberg men det känns lite vemodigt....Nu dröjer det tre veckor till innan vi kan ses =(

Jag har insett att jag verkligen uppskattar sällskap från alla som jag håller mig nära och nu när jag sitter här själv känns allt så trist... Det känns faktiskt helskumt att jag åker till London själv. Varför gör jag det egentligen? Jag minns hur det var när jag åkte upp till Luleå först innan jag träffade folk på skolan. Jag kände mig övergiven och ensam. Men det visade sig ju vara en mycket bra investerad resa och jag har fått ut så mycket från det efteråt.

Jag kommer säkert tycka att London är kul och vara stolt över att jag verkligen tog beslutet att åka dit. Men just nu är jag inte lika övertygad...

Jag kan ju inte direkt påstå att jag jublar över att behöva sova ensam nu... men men det ska nog bli bättre. På fredag är jag på väg!