Finns inga ord att beskriva hur ledsen, besviken och arg jag är. Nu har det gått en vecka och chocken har lagt sig, nu försöker jag acceptera och hitta en väg igenom detta. Det är inte lätt kan jag lova. Jag spenderar så mycket tid jag kan ute i köket och hos kompisar. Om någon ser mig kan jag helt enkelt inte bryta ihop helt. Jag trodde verkligen på det här och så går det så här? Varför såg jag det inte innan för? Har jag verkligen förtjänat detta?
Fan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar